All good things come to an end

Det har varit mycket "sista" idag - sista jobbdagen, sista natten, sista gången över brojäveln, sista kvällen med jobbgänget. Fick den bästa avslutningen som man kunde tänka sig, tur i ribbåt och middag på H:s jobb, flott värre. Är nu hemma i rummet på fiskebruket som ser ännu värre ut sen H åkte till sin käresta i de mörka skogarna och jag har huserat ensam här. Jag har varken packat eller städat ännu, men tänker att det ska nog gå bra med hjälp av lite godis, vin och spotify. Bussen går kvart i tio imorgon bitti och ett dygn senare anländer jag till Stockholms central för några dagars vilande hos päronen innan det blir dags för Uppsala igen. Kan inte förstå att sommaren har gått så sjukt fort och att det redan är höst. Är inte särskilt sentimentalt lagd så det kommer inte bli så sorgligt att åka härifrån, samtidigt har jag träffat en massa fantastiska människor som jag gärna hade velat tagit med till Uppsala. Men tack vare faceebook har man ju aldrig folk särskilt långt bort. Så vi ses där!

Världens bästa mamma

Ibland kan jag verkligen inte förstå min tonårsirritation på mamma. Idag när vi pratade i telefon berättade hon att hon har skrivit en lista på mat som jag tycker om och antagligen kommer att vilja äta efter min torftiga Norgediet. Dessutom undrade hon om hon skulle boka massage åt mig för att råda bot på min pensionärsstela kropp. 20 augusti är jag hemma i Stockholm igen!

Pardon my french

Vi har många franska gäster på jobbet nu. Jag förstår vad de säger och tjuvlyssnar på deras samtal, men kan inte själv formulera en fullständig mening som är begriplig. Så kanske är det lika bra att jag inte kommer att åka till landet som har fler ostsorter än dagar på ett år. Istället återvänder jag till kära gamla Uppsala efter min nordnorska exil. Jag får nöja mig med att läsa franska romaner och fira in 2010 i Paris med världens bästa H och R.

Vill inte mela

Mittsäsongskrisen har nu drabbat även mig. Jag är jävligt less på allting som har med service att göra, less på strumpbyxor som går sönder efter ett jobbpass, less på folk. Därför gav jag bort mitt jobbpass idag så att jag fick hela två dagar ledigt i rad nu när mams och paps är här. Just nu är de dock på båttur till Trollfjorden där jag var förra året så jag är ensam i deras robu och det är så skönt! Får se nånting annat än byn som jag ska vara kvar i ca fem veckor till. Nåja, nu är det dags att sluta beklaga sig och ta ut min stela och blåslagna kropp på promenad och förbereda mig mentalt för jobbet imorgon.

Oppvasken pratar inte

I början av sommaren kändes det nästan som ett straff att behöva stå i oppvasken och diska tallrikar, glas och bestick. Nu när halva sommaren har gått så är det snarare så att alla vill stå där, något som kan ha att göra med vad Lill-E sa och som är rubriken i detta inlägg. Ute i restaurangen måste man vara trevlig mot gästerna och ibland orkar man helt enkelt inte vara det och då tar man sin tillflykt till oppvasken. Att man dessutom får bada ångbastu på köpet är inte fy skam.

Självömkan

Det är väldigt vädigt synd om mig just nu. På grund av mitt konstanta jobbande de senaste dagarna och antagligen lite på grund av H:s tidigare förkylning så är jag numera sjuuuk. Så det var skönt att jag bara jobbade 5,5 timme idag. Sen jag kom hem har jag legat nerbäddad under täcket, druckit te och missbrukat nässprejen jag köpte idag. Alltid när jag är sjuk önskar jag att jag var lite igen och var hemma så att mamma kan ta hand om mig. Det var nästan lyxigt att vara sjuk då, man fick tex äta glass och nyponsoppa till middag (oooh, vi har ju vaniljglass i frysen här!). Inte alls lika kul att ta hand om sig själv. Min hemmafru förvärsabetar dessutom ikväll för att dryga ut hushållskassan idag. Jaja, jag har i alla fall tröstshoppat lite idag. Ett halsband för 30 kr på en mindre ÖB som tydligen ska medföra "energy & balance & self-confidence" och en mörkgrå juristig klänning för mitt tillgodokvitto för jobbkjolen jag inte behövde betala själv. Det kan dock inte riktigt ersätta nyponsoppa och glass med mandelbeskvier. Fan, nu fick jag cravings igen.

She works hard for the money

De senaste fyra dagarna har jag jobbat 9-10 timmar om dagen och därför förlitat mig på H:s hushållsnära tjänster. Det har funnits mat att mikra när jag har kommit hem och mina kläder har mirakulöst blivit vaskade och rena. Bakom varje framgångsrik Sanna står en snäll H =)
Jobbtimmarna är verkligen en kompensation för de dagar jag knappt har jobbat någonting alls. Problemet är inte timmarna i sig, problemet är att hinna få i sig mat. Jag har knappt hunnit äta alls under de här dagarna eftersom vi har haft full restaurang och det inte känns bra att "svika" jobbkompisarna och ta en paus när det finns så mycket att göra. Det verkar dock ha märkts för både chefen och minichefen påpekade idag att jag måste hinna få i mig nån mat. Jag bara undrar vad och när? Kockarna har inte tid att laga mat till personalen och vi får därför bara mat om det blir nåt över. Idag hade jag i alla fall med mig två bananer och dessutom snodde jag till mig en bit morotskaka så lite energi fick jag i mig.

Apropå mat så måste vi börja äta broccoli för jag tror att jag har järnbrist då jag har fått ovanligt mycket blåmärken på sista tiden. Nu har jag två lila på varje underarm och en massa på smalbenen. Gästerna kommer snart att tro att jag antingen är väldigt klantig eller att jag har en pojkvän som slår mig. Vet inte vad som är att föredra.
Update Googlade blåmärken och det skulle jag naturligtvis inte ha gjort, man kan ju bli hypokondriker på kuppen. Tänk om jag har Cushings syndrom? Eller så har pensionären bara svaga blodkärl.

På jobbet har vi också fått en ny utgång för soporna så att vi slipper ta ut dem framför gästerna. Denna utgång delar vi med Konkurrenten och jag och Bollnästjejen ser den dörren som garderoben i Narnia, fast istället för en helt ny värld så kommer vi att träffa på vår drömman. Hittills har jag inte träffat någon, men jag ser med spänning fram emot vem det blir.