She works hard for the money

De senaste fyra dagarna har jag jobbat 9-10 timmar om dagen och därför förlitat mig på H:s hushållsnära tjänster. Det har funnits mat att mikra när jag har kommit hem och mina kläder har mirakulöst blivit vaskade och rena. Bakom varje framgångsrik Sanna står en snäll H =)
Jobbtimmarna är verkligen en kompensation för de dagar jag knappt har jobbat någonting alls. Problemet är inte timmarna i sig, problemet är att hinna få i sig mat. Jag har knappt hunnit äta alls under de här dagarna eftersom vi har haft full restaurang och det inte känns bra att "svika" jobbkompisarna och ta en paus när det finns så mycket att göra. Det verkar dock ha märkts för både chefen och minichefen påpekade idag att jag måste hinna få i mig nån mat. Jag bara undrar vad och när? Kockarna har inte tid att laga mat till personalen och vi får därför bara mat om det blir nåt över. Idag hade jag i alla fall med mig två bananer och dessutom snodde jag till mig en bit morotskaka så lite energi fick jag i mig.

Apropå mat så måste vi börja äta broccoli för jag tror att jag har järnbrist då jag har fått ovanligt mycket blåmärken på sista tiden. Nu har jag två lila på varje underarm och en massa på smalbenen. Gästerna kommer snart att tro att jag antingen är väldigt klantig eller att jag har en pojkvän som slår mig. Vet inte vad som är att föredra.
Update Googlade blåmärken och det skulle jag naturligtvis inte ha gjort, man kan ju bli hypokondriker på kuppen. Tänk om jag har Cushings syndrom? Eller så har pensionären bara svaga blodkärl.

På jobbet har vi också fått en ny utgång för soporna så att vi slipper ta ut dem framför gästerna. Denna utgång delar vi med Konkurrenten och jag och Bollnästjejen ser den dörren som garderoben i Narnia, fast istället för en helt ny värld så kommer vi att träffa på vår drömman. Hittills har jag inte träffat någon, men jag ser med spänning fram emot vem det blir.